Plötsligt finns han inte mer. Min pappa, mitt allt och min stora stöttepelare i livet. Min största mardröm som jag så länge fruktat hade alltså blivit verklighet. Det är så fruktansvärt att ta in, än mindre leva varje dag och att tillåta sig att le när det känns som om jag inte borde. Samtidigt tänker jag i mitt stilla sinne att min pappa hade velat att jag också skulle tillåta mig att må bra. Jag tänker att ödet ville att jag inte skulle vara nära då utan på en plats som jag älskar och som älskades av min far. Jag tänker att stunden var vald så av ödet och att pappas önskan var att jag skulle finna glädje genom att vara just här.
Jag befinner mig utanför Rayong, på ett riktigt semesterparadis i Thailand. Jag fick veta dagen efter vi kommit hit att pappa var okontaktbar och hade fått en stroke. Jag var den som fick det första samtalet och maktlösheten man känner då går inte att förklara. Det som gör mig mest ledsen är att vi fick strida för att få pappa till sjukhuset. När sköterskan ringde mig hade det gått 5 h. Varför hade ingen ringt oss anhöriga innan? Hur behandlar man äldre människor egentligen? Det gör mig ångestfylld att inte veta om pappa hade ont ? Jag vet att jag aldrig kommer få veta men ställer mig ändå skeptisk till hur det hela sköttes.
Att skriva har , under stora delar av mitt liv hjälpt mig att bearbeta saker som hänt i mitt liv och därför är det viktigt för mig att få skriva av mig . Det hjälper mig i sorgen.
Jag stod mina föräldrar väldigt nära och trots att pappa de senaste åren drabbats av demens så sken hans personlighet alltid i genom de motgångar han haft. Han har tagit sig igenom så många motgångar i form av hjärtflimmer, frakturer i höften efter otaliga fall orsakade av hans envishet att acceptera sin sjukdom och sina begränsningar. Pappa gav helt enkelt aldrig upp. Han var verkligen en älskad och envis man som stod med båda fötterna på jorden. Han blev också 84 år trots att vi många ggr trott att det skulle han aldrig bli. Han var stark min far. Stark och envis.
.
Pappa var 40 år när han fick mig och som yngsta barnet i en syskonskara bestående av fyra barn har han gett oss så mycket. Vi alla brukar säga att han är anledningen till våra styrkor som vi använt i livet på olika sätt. Han älskade oss alla så mycket och det bästa han visste var när vi alla samlades och hade roligt tillsammans i huset i Tvärån. Där har vi gråtit över olycklig kärlek, men också fått presentera våra lyckliga kärlekar som alltid tagits emot med stor famn och blivit en del av Nilsson familjen.
Där fanns glädje och värme och alla som kom dit blev varse om hur stort pappas hjärta var. Dessutom var han driftig min far. Han byggde sitt livsverk och mitt föräldrahem själv och när den dagen kom att han inte orkade ha kvar gården längre så dog en del av pappa. Även av mig. Så många löpturer jag gjort på skogsvägar runt byn Tvärån. Pappa stöttade mig under min uppväxt med en egen längdhoppsgrop och hämtade mig halvvägs på mina löpturer för att avståndet inte skulle bli så stort. Han var den som kunde ge mig goda råd och bolla idéer med mig. Han tapetserade vägen i min första lägenhet och det satt aldrig långt inne att hjälpa till så länge han orkade.
Pappa var också med på många av mina lopp och när jag sprang in på en av mina bästa tider år 2015 på Stockholm maraton var han på plats på läktaren. Idrottsintresserad som han var kunde han alltid stötta mig i min idrott när jag började springa sent i livet.
Trots att de sista åren kantades av demens så var hoppet det sista som övergav pappa. Han han hundarna och jakten och då kunde han ändå leva vidare med glädje och gjorde det han älskade in i slutet. Pappa brann för den finska spetsen och fågeljakt med skällande fågelhundar.
Han levde upp lika mycket av en tur i skogen som jag med löpningen. Han levde för när vi kom och hälsade på jag och mina syskon och när jag vid 42 års ålder blev mamma var det lyckan i hans liv att få ytterligare ett barnbarn. Han älskade Ronja och jag är så glad att jag kunde ge honom ett barnbarn och visa mig i mammarollen.
Jag tror att det betydde mycket för pappa att se mig bli mamma och att se min kärlek för lilla Ronja. Dessutom fick han närvara vid mitt bröllop sommaren 2022. För mig betyder det allt och jag har inte ord att beskriva hur stort det var att mötas av pappas glädjetårar och kram när vi kom ut ut kyrkan den där varma juldagen. Det kommer jag aldrig att glömma.
Min pappa vat en omtyckt person med otroligt driv och han lyckades med många projekt under sin livstid. Han drev sitt egna företag, hade ett stort hus och dessutom tog han han om ett stort lantställe som han gav namnet Camp David. Där hade han konferenser för företag, ordnade jaktprov för finska spetsar och en golfbana han höll i schack samtidigt som han jobbade heltid . Hur pappa fixade allting det vet jag inte men jag gar så många ljusa minnen från tiden i sommarstugan Camp David.
Pappa älskade att resa och år 1993 tog han med mig till Thailand på semester. Jag var då 13 år och kom att älska landet lika mycket som pappa. Vi åkte tillbaka till de leende människornas land även 1996 när jag var 16 år och när jag flög ur boet fortsatte han och mamma att åka till sitt Thailand flera år i rad och som längst stannade de 2 månader. Jag fick även möjligheten att som vuxen åka tillsammans med dem till Thailand och på så vis föddes min kärlek för att resa som gav fört över till min dotter Ronja. På så vis är pappa med oss här i allting vi gör. Han finns i vindens sus, havets brus och hjälper mig att bli lugn när saknaden blir för stor.
Jag är glad att jag ärvt så många egenskaper av pappa. Jag har hans kreativitet och kärlek för att skriva. Pappas förmåga att skriva ner sina tankar på papper var fantastiska och han hann med att skapa två stycken böcker. En av dem, 64 år med Finska spetsen har han sålt till många . Boken bygger på historier som han själv upplevt med skällande fågelhundar och jakt.
Han skrev även en bok om Överkalixmålet och när han skrev så glödde pennan eller tangenterna. Min far var en person med många idéer och han hade otroligt mycket energi. Pappa hade aldrig tråkigt utan på fester och tillställningar var han den som ordnade lekar och charader. Han var den som folk kom till för att språka och han var omtyckt av så otroligt många människor.
Den här resan kommer alltid vara speciell för mig. Det var då jag förlorade min far. Att vara långt borta när något jobbigt händer sliter en samman men jag var med på videosamtal och vakade vid hans sida när han somnade in. Dagen innan vår resa åkte jag upp till Överkalix med Ronja ty min magkänsla sade att jag skulle åka. Pappa var tröttare än vanligt men ändå vid gott humör. Vi fikade och han fick hålla Ronja . Det blev en kvalitetstid för oss som etsat sig fast hos mig. Ibland tänker jag att pappa valde detta tillfälle för att skona mig . Han älskade Thailand liksom jag och han visste att jag har det bra här . Jag tror att han släppte taget därför. Avskedet det hade vi dagen innan vår resa.
Pappa du finns med mig I allting jag gör och jag vet att du velat att jag skulle njuta här i de leende människornas land. Det gör jag också. Mellan tårarna. Varje morgon springer vi en runda i soluppgången och om kvällarna sitter vi och tittar ut över horisonten. Lilla Ronja kräver mycket nu och håller mig sysselsatt men sanden finns mellan tårna, solen bränner i ansiktet och jag unnar mig god dryck och massage så ofta jag hinner.
Jag har bilder på dig att titta på och lilla Ronja påminner om dig. Hon har morbror Mickes ögon och ditt skratt. Tack Pappa för allt du gett mig . Jag älskar dig nu och för alltid. D
DIN DOTTER ❤️
Vinden mot kinden-Johanna Nilsson 