Nice maraton är över. Ett fantastiskt avslut på årets lopp. När jag blev gravid var jag väldigt bestämd med att jag alltid, så länge det är möjligt , skulle fortsätta med mitt äventyrsliv som löpare. Det var liksom min identitet och något jag visste att jag ville fortsätta med även som mamma. För mig finns ingen annan träningsform som mäter sig med löpningen. Så har det också blivit.
Föräldraledigheten har bestått av några löparresor och äventyr och redan två månader efter Ronjas födelse sprang jag ett halvmaraton i lake Maggiore, Italien tillsammans med Andreas och Ronja i vagnen. Loppet tog 2 h och var inte en lätt match efter att i 9 månader ha burit på ett barn ,men eftersom att jag också varit inriktad med att inte stressa fram några resultat utan låta kropp, knopp, glädje och mitt nya mammaliv vara i fokus så lät jag det ta tid att komma tillbaka.
I mars ”comebackade ” jag maratondistansen igen och då insåg jag verkligen hur mycket det betyder för mig. Mer än någonsin nu med då min dotter är med mig. Sedan har det rullat på med nya äventyr både individuellt och med familjen. Min utmaning har legat i att ta mig ut och träna utan Ronja. Det finns inga hinder egentligen men det har varit svårt att lämna Ronja, det är det ännu men blir lättare och lättare. Dock väljer jag helst att träna med henne i vagnen.
Efter jag fick barn ändrades min syn på prestation på löpartävlingar och till skillnad mot många löpare som tidigare tränat på hög nivå så hade jag inga målsättningar att komma tillbaka på gamla tider och prestera snabbt efter barnafödande. Allt är så individuellt och handlar om mycket mer än bara träningen du gör. Det är en urladdning att föda barn och för mig har det innebutit att träningen jag bedrivit , blivit vad Ronja tillåtit och därför mestadels med vår Thulevagn när hon sovit, vilket hon ännu gör 2 ggr om dagen eller 1 längre sömn.
Jag hade egentligen känt mig klar med elitmotionstävlandet redan åren innan jag blev gravid. Däremot ville jag fortsätta att vara med på lopp . Vad är då skillnaden mellan att prestera och springa lopp för mig kanske du undrar ?
Fokus ligger inte enbart på min prestation idag även om jag rent krasst vet att jag ändå springer på fina tider. Nu är jag nervös och förväntansfull men på ett bra sätt och känner mig nöjd oavsett tid. Skillnaden är att det finns något annat som är viktigare nu.
Från mars till nu har jag inte haft några ambitioner om att komma ner på snabbare tider men kroppen hittar dit ändå verkar det som . I sin takt. Det har tagit tid och får ta tid. Ännu är jag inte där , kanske kommer jag aldrig dit till men det gör mig ingenting, för så länge jag springer och kan genomföra maraton är jag en vinnare oavsett tid. Kanske är jag precis där jag vill vara och vad livet tillåter mig till.
I söndags sprang jag årets 4e maraton och vilket maraton det blev för mig. På alla sätt även om det var en grym motvind med 12 sekundmeter kastvindar så höll jag ihop loppet. Platsen var Nice och loppet gick efter havet mellan Nice och Cannes. Med mig på resan hade jag min familj bestående av min dotter och min man. Vi hade enats om att denna gång var det jag som skulle springa. Vi får turas om då vi båda älskar maratonlopp.
Mitt senaste lopp, Göteborgsvarvet maraton i mitten av september var en jobbig historia . Två veckor innan sprang jag ett 50 km lopp och var mentalt trött och sliten fysiskt också. Att sova med en tuttgalen unge innebär avsaknad av egen sömn ibland. Därför ville jag ha revansch nu även om jag endast hade 2 mån på mig att hitta bättre känsla. Träningen från Göteborgsvarvet maraton fram till idag har mest bestått av vagnlöpning 10 km till 15 km pass, samt löpbandet där jag kört maratonfart med kort ståvila . Långpass har jag kortat ner under dessa månader men ändå hunnit med två pass på 25 och 30 km.
Farten jag tränat mest i är 4.20 min per km vilket stämmer väl med loppet igår då den farten kändes bra ända till 30 km då jag tyvärr tappade fart i kastvinden och den eländiga motvinden som var ständigt med mig från km 25 och inte lämnade oss löpare. Mycket av min mentala entusiasm försvann här, men det till trots tappade jag ändå inte för mycket fart än att jag klarade 4.30 i snitt. I övrigt kändes kroppen väldigt bra och tålighet i benen finns. Jag upplevde inga svackor där jag på grund av energibrist tvingades sänka farten.
Under loppet serverades frukt, vatten och cola. Vid 2 tillfällen även sportdryck. I mitt midjebälte hade jag med mig 4 gel som jag tog utspritt under loppet.
Vi kom till Nice sent på onsdagskvällen och jag hade planerat ett löppass i Nice. Övriga 2 gjorde jag bort i början av veckan. För mig var det ett gott kvitto när jag i torsdags sprang 11 km efter stranden i Nice med 4.28 i snitt. Den känslan tog jag med mig till loppdagen och dagarna före blev det ändå en del steg eftersom det finns så mycket att uppleva i Nice. För mig är det halva grejen att få åka väg och kombinera semester och uppleva samtidigt som man får ta ut sig med ett maraton och ta hem en medalj.
Vi blev båda väldigt positivt överaskade av franska rivieran och Nice , som jag trott varit exklusivt och dyrt. Det visade sig inte alls vara dyrare än andra städer i Europa som vi besökt senaste tiden. Maten var super och mycket bättre än i Paris. Frukosten på hotellet hade nästan allt man kunde önska och serverade tidig frukost till oss som skulle springa maraton.
Eftersom starten gick redan 08 så lämnade det mycket utrymme till resten av dagen. Dock fick vi kliva upp 05.30 för att hinna med allting. Ronja har verkligen anpassat sig så bra till allting och stortrivs. Medan pappa sprang 30 km i lördags fick hon vara på en lekplats med mamma och det är så mycket intryck för henne att hon sovit bra. Medan mamma sprang fick hon vara i bärselen eller vagnen.
Vi hade med oss klämmisar till Ronja och i övrigt har hon ätit det vi ätit där crepes varit en favorit i kombination med mammas bröstmjölk som ännu är favorit hos denna Donna.
Det finns så mycket oupptäckta saker att uppleva i Nice så vår plan är att någon gång återvända hit igen för att springa och semestra. Det finns verkligen så fina vägar att springa längs efter och några pärlor att besöka som ligger utanför nice. Däremot är jag inte så imponerad av Cannes som verkade lite väl flashigt för min smak.
Loppet i sig blev en mycket bra upplevelse för mig då allting stämde från början till slut. Det enda som var lite surt var att det blåste västlig vind så att efter 28 km vände vinden och var rakt på oss löpare resten av tiden bitvis väldigt tufft faktiskt och jag liksom säkert många andra tappade fart. Jag tror att jag klarat en 3.05 tid om det inte varit för vinden. Fram till 30 km låg jag god för det endast 2 min efter mellantiden för 3 h, men egentligen spelar det ingen roll för det jag tar med mig här är att kroppen verkligen svarade och gav mig ett kvitto på att det finns mer att gräva i. Till nästa år vill jag fortsätta springa tiden blev 3.10.32 och en 9e plats totalt av alla, samt 2a i åldersklass. Nöjd? Ja!!!
Jag vill givetvis göra fler lopp och fokusera på att eventuellt göra någon halvmara som förberedelse inför Stockholm maraton som går i juni.
Der finns några moments som jag vill lyfta lite extra. Dels att min man grejade att ta sig till halva distansen och målet med logistik, vagn och stressen med tider så jag fick krama om Ronja efter halva distansen. Det gav mig motivationen att ta mig i mål.
De vackra omgivningarna med Medelhavets turkosa skiftningar och skummet som yrde i vinden och svalkade min löparkropp . Solen i ansiktet dagen till ära och mina nya skor Hoka rocket x som jag sprang med och gav en härlig känsla av frihet i mitt löpsteg ända in i mål.
Jag är tacksam, ödmjuk och lättad över att just jag får uppleva detta.
Tack till detta löparår 2023. Bästa året i mitt liv hittils och jag ser med spänning fram emot 2024 som löpare och småbarnsmorsa.
Adios!
Vinden mot kinden-Johanna Nilsson 