Drömmar från new york marathon.

 

Det var en gång en liten flicka. Hon var aldrig någon idrottstjej i skolan men hon var en jäkel på springa fort och kort.

 

Det var en gång en kvinna som blev något hon aldrig kunnat drömma om, nämligen en långdistanslöpare.  Det var en gång ett liv, en historia, ett här och nu.

2014.

 

New York marathon.

 

 

Uppe på Empire state bildning .

 

 

 

 

 

Jag fick medaljen.

 

Jag fick min segeröl till slut.

 

New York marathon blev precis så perfekt som jag hoppats men inte vågat tro. Nu har jag härmed satt punkt på löparåret 2014 genom att ha avslutat det i den fantastiska staden New York och ett avslutat marathon. Jag är stolt, nöjd och glad. Tror inte riktigt att det har sjunkit in ännu. Resultatet plats 46.

 

Mina mellantider.

Overall Place

Gender Place

Age Place

Bib No.

First Name

Last Name

Age

Team

State/ Country

Finish Time

5 km

10 km

15 km

20 km

13.1 mi

25 km

30 km

35 km

40 km

Minutes per Mile

Race-Day Photos

686

46

12

574

JOHANNA

NILSSON

34F

Sw

SWE

02:59:40

00:20:02

00:40:26

01:01:08

01:22:10

01:26:51

01:44:02

02:05:09

02:27:37

02:50:04

06:52

Photo

Hur kunde jag återigen springa på personbästa?   Tydligen hade jag mer att ge. Passerade halva 1.26 medan klockan min visade 1.32 och vilseledde mig helt. Vad jag nu vet ar att man ska lyssna pa kanslan i kroppen.  Ju mer lopp jag gor desto mer i min bubbla blir jag och behover varkebn musik eller klocka snart..  Men annu ar jag orutinerad och har mycket att lara.

 

2 h, 59 min och 40  sek blev sluttiden och en 46e plats på detta, världens största marathon.

För mig blev det ett personbästa med 20 sekunder på den tyngsta bana jag sprungit på och under blåsiga väderförhållanden. Det sägs att det är det kallaste New York på 19 år och det kan jag förstå.  Vindarna var så kalla att de slängde i mig på banans första km ner från bron mot stadsdelen Brooklyn.

Medaljen. Efter mål sattes den runt min hals och hundratals funktionärer sade Congratulations på vägen mot klädutlämningen.

 

 

New York marathon blev mitt andra marathon i år där 3.00.00 varit mitt personbästa från Stockholm i maj. Förutom detta har jag också sprungit 4 halvmaror, ett Lidingölopp, ett ultralopp på 5 mil, ca 10 lopp om 10-12 km och det som är mest fantastiskt är att jag satt nya personbästan på nästan alla lopp jag gjort. Jag vågar tro på min löpning och jag vågar tro att jag är en duktig löpare och vet du vad? Jag kan säga det också här och nu!

 

 

Det var en tidig morgon som väntade i söndags den 2 nov då jag och min följeslagare Simon

begav oss till starten på Verrizanobridge. För att komma dit åkte vi först taxi till en av de många bussar som fraktade tusen och åter tusen löpare ut till starten. Det var mörkt och kallt på morgonen men jag kände mig ändå lugn, tog på mig kläder i gross och parti och åt en rejäl frukost i lägenheten där vi bott under vår resa i den aldrig sovande staden. När vi kom fram till starten var det säkerhetskontroller som skulle passeras och sedan var det bara att glida runt på området i ca 2,5 h före start. Tur som var så hade jag så mycket kläder att jag lyckades hålla värmen. Loppets arrangör bjöd på diverse energi och jag åt bland andra en brödbit med russin, lite energibars och kaffe, fast kaffet var pissljummet. Nåväl, man kan inte få allt.

Precis innan jag skulle springa iväg till mitt startområde så bestämde jag mig för att byta till en tjockare underställströja, vilket visade sig vara ett klokt val. Jag sprang alltså i trekvarts tights, en kortare tights över och underställströja upptill, samt ett Sverigelinne på. På huvudet hade jag ett pannband och på händerna handskar som jag tog av och på under hela loppet. Det blåste otroligt mycket och var nästan storm. Arangörerna säger att det är det kallaste New York marathon på många många år och att de tider som gjorts av även världseliten är sämre än normalt, vilket gör mig ännu mer nöjd över det jag presterade.

 

 

Klädprovning kvällen innan. På grund av att jag inte hade min mobil med så har jag knappt kunnat fota något vid starten. De bilder ni ser före är tagna av en kille vi lärde känna vid starten ..

 

Simon och jag. Uppladdning me vin och öl, ja men tusan man är ju på semester också =)

 

 

När det närmade sig start så började jag känna mig euforisk och nästintill gråtfärdig. Som jag längtat efter denna dagen, men var jag redo??? Kroppen var stel och kall. Ville jag springa och kunde jag prestera idag ?

 

Där gick starten för mig som var i green wave och local competion ledet med startnummer 574. Det var nästan bara män där och kvinnor från New york som blivit uttagna dit. Det fanns inte plats att värma upp och i starten kissade folk till höger och vänster så jag nästan fick hålla upp fötterna. Vi var inte så många där, kanske uppskattningsvis 100 personer.  När starten gick  sprang vi på brons nedreplan. Det blåste så jag fick hålla fast nummerlappen och det slängde i mig så jag kände mig väldigt påverkad av det i början. Dock gick det fort och när det började gå neråt mot Brooklyn så gick vägen ihop med en annan så att det plötsligt blev många löpare som samsades på vägen som tog oss vidare.

 

Jag passerade 20 km på drygt 20 min men sedan dog tyvärr min Garmin klocka och ville inte alls vara med mig. Trots att jag tyckte att det gick fort och jag var trött så lurade den mig och gav mig felaktig info, som att jag passerade 21 km på 1 h och 32 min. Jag trodde verkligen det var helt kört att kunna springa in på nytt pb.

Efter ca 15 eller 25 km, minns inte riktigt var men få blev jag passerad av rutinerade Karin schön från Göteborg,  som jag blivit passerad av på bla Stockholm marathon och SM på dm Stockholm halvmara i september. Vi växlade några ord men just där var jag trött och trodde det gick sakta. Jag trodde ju hela tiden de sista 22 att jag inte låg till bra för en tid under tre.



Karin försvann och jag pinnade på.

Överallt hörde jag publiken skrika Come on Sweden, Heja Sverige och Seden go, go =) Barn och vuxna ville göra high five men jag var så inne i min egen bubbla att allt jag kunde förmå mig till var att sträcka upp händerna mot himlen när någon ropade Sweden.

 

Varje bro var en mardröm då de kändes som de aldrig ville ta slut och det hårda betongunderlaget var inte skonsamt mot mina vader. Vid 35 km kände jag hur det började krampa i min vad och jag var tvungen sänka farten och ta korta små steg. När uppförsbacken sedan planade ut mot Central park så försvann plötsligt nypningarna i vaden och jag insåg att där var ju 40 km skylten som gav mig info om att jag endast hade 2 km kvar. Klockan visade då 2 h, 51 min. Skulle jag hinna.? Jo jag kände hoppet ta över i mig igen, herregud nu är det ju bara 2 km kvar. Jag gav allt jag kunde med vetskapen om att jag var här och nu. 4 min per km har jag ju fixat förr så bara tuta och köra…Det var tungt men snart var jag i mål. Många har sagt till mig att Central park är det tuffaste området för att det går svagt uppför, men för mig var detta det lättaste området och här kunde jag återigen springa på mot målet. När jag närmade mig slutet så såg jag hur displayen räknade upp från 2 h och 59 minuter och jag försökte öka med viljan att jag skulle kunna komma in i mål under sub tre h och det gjorde jag. Känslan var och är ännu helt fenomenal. Jag sträckte upp mina händer mot himlen och kände tårarna komma. Där satt det . Mitt sub tre.

 

 

Congratualtions från alla håll och kanter. Jag fick en påse med ett äpple och lite annat som jag kunde äta men jag ville inte ha något och kände hur jag mådde lite illa. Jag var kall och stel och försökte dra åt den stora ponchon runt mig. Lite konverserande med de andra som gick där som i en spökgång fram mot det som kände som en oändlighet, nämligen där jag fick mitt bagage och kunde ta på mig varma kläder. Jag tappade känseln i mina fingrar men det tänkte jag inte så mycket på för alla berömde mig så mycket då jag berättade vilken tid jag gjort. Jag förstod att det var en väldigt bra tid, men jag var ännu inte helt säker på att jag var under 3 timmar..

 

 

Jag visste inte det då . Nu vet jag.

Jag hade bestämt att möta både Simon och Micke i familyområdet   vilket myllrade av människor. Utan telefon och pengar gick jag där i säkert två timmar innan micke och jag fann varann. Mitt tips till er som ska springa stora lopp är att bestämma mötesplats på  ett ställe utanför målområdet.

Trots att man är helt tömd på energi efrer ett marathon så ler man ändå, inuti och utanpå.  Ja man ler med hela kroppen. Att springa ett marathon i 4.15 fart är inte lätt.  Jag må inte vara den snabbaste löparen men jag är i allfall sjukt stolt över min tid från detta. Det var en man, Egon,  som skrev på Facebook,  att tre h är en drömgräns för många och att som kvinna göra det under tre ger respekt. Jag trodde nog aldrig jag skulle bli så duktig. Jag vet att jag har mer att ge och framförallt,  som bästa Lars Gunnar säger till mig, så vet jag att jag är så här bra nu. Om kropp och allting håller torde jag kunna förbättra några minuter.

 

Idag är det den andra dagen i Florida, fort lauderdale.  Detta är min present till mig själv. Här kopplar jag av. I morse joggade jag längstrandpromenaden och sprang förbi det hotell jag för 17 år sedan bodde på med mina älskade föräldrar. Och ja mamma, Florida är s ig likt.

 

Jag vill tacka er alla bloggläsare som följer mig på min resa med löpningen. Tack för att ni tror på mig.

Gilla min sida på Facebook,  vinden mot kinden.

I söndags var vinden min fiende då den slet, rev och pinade mig fram.

 

Idag är den som den ljuvaste smekning.

Adios.